I dagens VK har jag fått denna debattartikel införd (i tidningsversionen dock något nedkortad av utrymmesskäl)
Visst behövs det en borgerlig mobilisering i Umeå!
Anders Lidström, professor i statsvetenskap, har (3/9) startat en intressant diskussion om Allianspartiernas negativa spiral under de senaste 50 åren i Umeå. För egen del har jag varit aktiv i Umeåpolitiken ca 20 år. Jag tänkte ge dels lite reflektioner, dels peka på vägen framåt. För Umeå behöver en mer offensiv borgerlighet som värdesätter valfrihet, tillväxt och företagande – och vänder en nedåtgående trend. Moderaterna är redo att axla ansvaret.
Umeå har förändrats mycket sedan 1950-talet och framåt. Från en liten borgerlig ämbetsmannastad som starkt präglades av två regementen, till något annat. En befolkning som har mer än fördubblats sedan 50-talet. Dessa förändringar har även påverkat partiernas utveckling. Men forskningen är nog bäst lämpad att gräva djupare i just det.
De rödgröna har vuxit sig starkare, medan traditionellt starka borgerliga partier som Centern och Folkpartiet i kommunen tappat. Moderaterna har vuxit och blivit det dominerande borgerliga partiet, men under rikssnittet. De senaste valen har M faktiskt gjort våra starkaste resultat i Umeå i modern tid!
Har då de borgerliga partiernas utveckling överhuvudtaget diskuterats? Svar ja! I Moderaterna har vi noggrant ventilerat frågan i de 20 år jag varit engagerad här. Vi har också dragit tydliga slutsatser. Resultaten har även diskuterats på otaliga träffar mellan de borgerliga partierna.
I förklaringen till varför (S) lyckats behålla makten delar jag en av mina företrädare Anders Sjölunds synpunkter. Starka realpolitiska S-ledare. En positiv och exempellös utveckling för Umeå under dessa 50 år. En politik där S och delar av Allianspartierna ofta gjort upp över blockgränsen.
Det sistnämnda har emellertid fått flera effekter. I sak har mycket varit positivt för Umeås utveckling. Det har bäddat för stabilitet i viktiga utvecklings- och planeringsfrågor. Men politiskt har det gjort att S, inte minst under Lennart Holmlund, legat åt höger i politiken. Det har gjort att profileringsmöjligheten för Moderaterna och övriga inom Alliansen minskat.
Samtidigt har det öppnat för missnöjesvänstern på den andra flanken. Vänsterpartiet har vuxit, liksom Miljöpartiet och nu senast även Fi. För att inte glömma Arbetarpartiet (tidigare Offensiv). Den s.k. Umeåandan, ofta representerad av S och M, har varit positiv för kommunen, men fått till följd att vänsterkrafterna har vuxit sig starkare då S ofta varit i mitten eller på den borgerliga kanten.
Kunde då de borgerliga ha handlat annorlunda? Självfallet är det så. Jag kan av naturliga skäl inte tala för de övriga partierna, men för Moderaternas är detta ändå i stora delar ett medvetet vägval.
Vi hade ju kunnat välja motsatt strategi. Att aldrig göra upp. Att gräva de blockpolitiska skyttegravarna. Att rösta mot våra egna M-förslag, när det visar sig att Holmlund har stöttat dem. Det hade blivit större skillnad. Kanske hade de gett oss moderater någon extra procent, vem vet?
Men vi har eftersträvat att åstadkomma konkreta resultat i lokalpolitiken. Det har vi också gjort, genom uppgörelser med S under Lennart Holmlund. Det skulle framstå som vansinnigt att i kommunpolitiken inte göra upp om man kan få igenom sin politik! Får vi igenom ca 70 procent av våra vallöften, så vore ju allt annat tokigt. Men att skapa konflikt för konfliktens skull hade bara fått vårt parti att framstå som korkade och opålitliga. Faktum är att Moderaterna under de senaste valen i Umeå gjort våra bästa val på omkring 80 år. För oss är detta verkligen inte dåligt, även om vi vill lyckas ännu bättre. Självklart är målet att återigen leda Umeåpolitiken!
Påståendet att Allianspartierna inte varit ense om saker och ting lokalt är fel. De sista åren har vi – på papperet – varit extremt överens. Gemensamma budgetförslag tio år i rad. Gemensamma arbetsgrupper. Gemensamma förslag på område efter område. Så vi har testat även den vägen. Problemet har väl varit hur partierna förvaltat det i nästa steg.
När jag läser några inlägg i artikelserien, så verkar det inte ens vara något som man är medvetna om så här i efterhand. Det belyser möjligen de tillfällen, då borgerliga företrädare har varit överens i mötesrummet och tagit i hand. Men i samma sekund som man lämnat rummet, så har uppgörelserna brutits. Handslaget var inget värt. Här får varje parti rannsaka sig själv. Men det inger inte något “regeringsförtroende”. 2016 gick vi inom parentes fram med fyra olika borgerliga budgetförslag, så att varje parti tydligare ska kunna lyfta fram sina hjärtefrågor. Det fanns på sina håll en oro för att “bli uppätna” av M. Det har vi moderater haft respekt för.
Hur går vi då vidare? Alla borgerliga partier har en hemläxa att göra.
– Vilka politiska frågor är viktiga för de borgerliga partierna i Umeå? Vad vill man? Tydliga politiska frågor från respektive parti och en målbild inför valet 2018. Från M har vi ett tydligt tillväxtfokus – insatser för fler företagsetableringar, fler jobb, fler bostäder, utbildning och sänkt kommunalskatt är prioriterade.
– Släpp det som har varit! Se till att de fyra partierna på alla nivåer i kommunpolitiken blir “regeringsdugliga” för att styra Umeå. Alla måste lära sig att hålla politiska uppgörelser. Inget väcker så mycket förakt i politiken, som förtroendevalda som inte står fast vid ingångna uppgörelser. Sträva efter att öka det egna partiets väljarandel, men utan att samtidigt hoppas sänka andra borgerliga.
– När alla partier är trygga med sina egna politiska ståndpunkter – låt oss samlas i god tid innan valet. Vi har ju redan sedan tidigare uttalat att vi ska återkomma med gemensam borgerlig budget och ett gemensamt valmanifest 2018. Det finns alla möjligheter i världen att göra något bra av detta!
Jag har i detta inlägg försökt resonera om varför det politiska läget är som det är, men också peka ut vägen framåt. Som denna mandatperiod utvecklas, så har förutsättningarna nog aldrig varit bättre för borgerligheten. Vi ser en socialdemokrati som går åt vänster. Som trots att kommunen går mot ett tredje år med ekonomiskt underskott, röstar ned förslag om att vidta åtgärder för att nå en ekonomi i balans. Som inte förstår vikten av ordning och reda i den kommunala ekonomin, eller för den delen vikten av en lägre skatt. Som på fullt allvar gör försök med sextimmarsarbetsdag. Listan kan göras lång.
De politiska möjligheterna för en mer offensiv borgerlighet inför valet 2018 är goda, om bara viljan finns!
Anders Ågren, Kommunalråd, M
Umeå