Vuxna måste lyssna på barnens berättelser

Igår var jag tillsammans med många andra på ett möte hos Bris (Barnens rätt i samhället) i Umeå. Där presenterades Bris-rapporten 2010.

BRIS-rapporten 2010 lyfter fyra områden där man ur barnens berättelser ser att barn sällan får komma till tals, eller för den delen blir tagna på allvar. Frågan ställs om bristen på kunskap hos vuxenvärlden om barns behov/utveckling är större än bristen på resurser?

Ett av områdens om lyfts fram är problem med myndighetskontakter. Barns samtal om ”myndighetskontakter” har ökat under år 2009. Barnen berättar om svårigheter att få hjälp av samhällets vårdande och skyddande instanser som socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatrin. De berättar om långa utredningstider, om hjälp som aldrig kommer, om svårigheter att bli trodda samt om medicinering istället för samtal.

Ett annat område som bekymrar barnen är mobbning. Ett mycket allvarligt problem, i synnerhet när det på många håll inte verkar som att de vuxa tar tag i problemen utan snarare nonchalerar eller inte vet hur man på ett bra sätt ska hantera det.

Bris fyller en mycket viktig funktion i vårt samhälle, och det finns mycket kunskap att hämta från deras arbete med att hjälpa och stötta barn och unga. Vuxenvärlden måste ta signalerna från barn på största allvar, och arbeta för att exempelvis skola och socialtjänst blir ännu duktigare på att lyssna såväl som att agera.