Jag är just nu involverad i en debatt med gymnasienämndens ordförande som bland annat handlar om hur vi ska bekämpa mobbning. Uppenbarligen är han upprörd över att jag vill möjliggöra för skolor att, som en sista åtgärd, kunna flytta den som mobbar till en annan skola. Varför denna upprördhet?
Är det inte hög tid att sätta ned foten och våga ta ställning för mobbningsoffren? Tusentals elever runt om i de svenska skolorna mobbas eller utsätts för kränkande behandling av andra elever år efter år. Vuxenvärldens åtgärer lyckas ibland stoppa det, men alltför ofta misslyckas man med att förhindra mobbningen. Om man överhuvudtaget upptäcker den!
I den senaste enkätundersökningen i Umeå uppger 8 % av flickorna och 9 % av pojkarna i grundskolans åk 7-9 att de flera gånger under året känt sig kränkta eller mobbade av andra elever. På gymnasiet säger 228 elever (5,5%) att de blivit kränkta av andra elever under år 2006. BRIS konstaterade också i sin årliga rapport i februari att 20% fler mobbade barn slog larm under 2006.
Mobbning ska bekämpas på alla plan. Och mycket arbete pågår redan idag ute på skolorna. Men min poäng är följande: Vi vet att skolan i vissa fall inte lyckas stoppa mobbningen, utan den fortsätter och fortsätter. Samtidigt som den mobbade elevens lidande fortsätter. I det läget är det för mig självklart att förövaren – mobbaren – mot sin vilja ska kunna flyttas till en annan skola. Socialdemokraterna väljer i det läget att gråta krokodiltårar över hur synd det är om mobbaren som tvingas byta skola. Inte med ETT ENDA ORD nämns mobbningsoffret, vilket är ganska talande. Jag menar att vi istället borde fokusera på offret. Det är mobbningsoffret det är synd om – och om vi kan sätta stopp för mobbningen genom att flytta den elev som trakasserar och terroriserar så ska vi göra det.