I dagens VK skriver Ola Nordbo på ledarsidan, en mycket insiktsfull och tänkvärd lördagskrönika om politikens former och uttryck, och vad som spelar roll och inte.
Han konstaterar att politiken alltmer formas av kortsiktiga utspel som syftar till att ge uppmärksamhet, under devisen flest motioner och utspel vinner, typ. Klädsamt är att Nordebo också betonar massmedias roll i att delar av politiken har tagit det spåret.
År efter år brukar vi ju annars ha vant oss vid att se politikers aktivitet i riksdag och kommunfullmäktige redovisat i "topplistor", både vad gäller antalet inlämnade motioner och hur många gånger man varit uppe i talarstolen.
Den som skrivit flest motioner har därmed ansetts "duktigast" och mest "aktiv", likväl som den som varit uppe mest i talarstolen och pratat längst hamnar i topp på motsvarande topplista. På samma vis har de som lämnat in färre motioner och inte varit uppe i talarstolen i varje fråga med automatik framställts som sämre och mindre engagerade.
Problemet med den massmediala logiken är bara en sak: det säger ingenting om vad politikern har uträttat. Det säger egentligen ingenting om vilket inflytande eller vilken betydelse politikern har i den praktiska politiken (annat än att sammanställningen ibland konstaterar det självklara – gruppledarna för resp parti brukar vara uppe mest i debatten). Men den tvingar däremot mer eller mindre politiker, av olika partifärger, till ett beteende som premierar kvantitet före kvalitet. För vem vill vara dem som har skrivit minst motioner? Vem vill vara den som inte varit uppe tillräckligt i talarstolen? Och som en konsekvens fått löpa gatlopp i media för detta. Trots att det i sig inte säger särskilt mycket om de faktiska insatserna.
Glädjande att Ola Nordebo faktiskt tar upp den här frågan.
Sen vill vi naturligtvis se engagerade politiker som både är aktiva i såväl de folkvalda församlingarna som i den allmäna debatten. Men det kan parallellt ske på många andra sätt än vad som kan kvantifieras i antalet skrivna motioner.