Förra veckan hade vi sammanträde med SKR:s demokratiberedning, där jag sedan valkongressen 2019 är vice ordförande. Ett av ärendena på vår dagordning gällde översyn av reglerna om distanssammanträden i kommunallagen.
Bestämmelserna kring vad som gäller för digitala sammanträden diskuteras och debatteras intensivt runt om i landet – alla kommuner och regioner har samma problem och frågeställningar att ta ställning till. Diskussionen har som bekant pågått även i Umeå.
I Umeå anser jag att upplägget för genomförandet av fullmäktigesammanträden är korrekt hanterat avseende de tekniska lösningarna. Sedan hade man kunnat önska att det snabbare hade varit på plats, och att större utrymme kunde ges till debatter i stort som smått. Men det är en annan diskussion, som vi får återkomma till i närtid.
Den tekniska lösningen som man har valt fungerar – under förutsättningarna – bra.
En fråga som uppkommit gällande lagstiftningen är vad som krävs för att samtliga deltagare på ett digitalt sammanträde ska anses se och höra varandra samt vad som gäller när deltagare både finns på distans och på plats. Förvaltningsrättens dom nyligen, där Luleås kommun tvingas upphäva alla fullmäktigebeslut från december, spär på osäkerheten.
Vi hade vid beredningens sammanträde på torsdagen besök av demokratiminister Amanda Lind. Jag passade då självfallet på att lyfte detta akuta problem, och framförde till ministern vikten av att regeringen hjälper kommuner och regioner att få detta hanterbart, så att den lokala demokratin ska kunna fungera även under pandemin.
SKR:s styrelse beslutade sedan under fredagen vid sitt styrelsesammanträde att skicka en hemställan till regeringen, där man konstaterar att behovet av en översyn är akut. Bestämmelserna för digitala politiska sammanträden behöver förtydligas.
SKR skriver i en hemställan till regeringen att de rättsliga förutsättningarna för deltagande på distans behöver förtydligas, inom ramen för snabbast möjliga lagstiftningsprocess.
Helt uppenbart är det ett akut problem. Om fattade beslut riskerar att upphävas kan det leda till slutsatsen att möjligheten till deltagande på distans inte kan användas på många håll runt om i landet, vilket fundamentalt påverkar den lokala demokratins möjlighet att fungera under pandemin.
SKR anser att det bör räcka att ledamöterna kan följa det som är centralt för sammanträdet i ljud och bild – och som komplement ha en tillgänglig förteckning över vilka som tjänstgör. Det borde därmed inte behövas att den som inte har ordet är synlig och hörbar för samtliga ledamöter.
Högst rimligt!
Inte ens vid våra ordinarie kommunfullmäktigesammanträden ser och hör man alla exakt hela tiden. Det blir snarast ganska märkligt att det kravet då ställs vid digitalt sammanträde.
SKR lyfter i hemställan bl.a. att bestämmelserna bör förtydligas så att de kommunala och regionala organen själva får ta ställning till olika tillämpningsfrågor som kan uppkomma vid deltagande på distans och att det bör väga tungt om ledamöterna själva inte har invändningar mot hanteringen av en viss fråga. Vidare vill SKR att regeringen tillsätter en utredning som i ett långsiktigt perspektiv utvärderar och utvecklar den nuvarande regleringen om deltagande på distans.
Helt uppenbart är formuleringarna i Kommunallagen gällande distanssammanträden inte anpassade för att det ska fungera under den pandemisituation vi numera befinner oss i.