Anders Ågren

Viktig föreläsning om hedersförtrycket och hijab!

I lördags arrangerade vi en föreläsning som blev en riktig succé. Omkring 120 besökare kom till den föreläsning som Moderaterna, Kristdemokraterna och Arbetarpartiet arrangerade om hijab och kampen mot hedersförtryck.

Samtidigt pågick ett hijabupprop borta vid Renmarkstorget, som arrangerades bl.a. av två MP-politiker i Umeå. Deras budskap var att hijab representerar ödmjukhet, systerskap och solidaritet mellan kvinnor.

Så hur ligger det då till? 

Forskaren Devin Rexvid, som forskar om hedersförtryck och år 2019 tilldelades Pela & Fadime-utmärkelsen för sitt arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck var tydlig i sitt budskap vid sin föreläsning:
Alla hijabbärande är utsatta för hedersförtryck – hijaben är ett fängelse, en bärbar mur, och ansvariga män cementerar kvinnors underordning och sexualiserar kvinnokroppen.

Rexvid skrev själv efter föreläsningen en lång uppdatering på Facebook där han ytterligare utvecklade sitt resonemang. Jag väljer att lägga ut inlägget i sin helhet, då jag anser att FLER i Umeå måste vakna upp i denna fråga och sätta sig in i ”hedersfrågan”. För det är det största hotet mot jämställdhet i Sverige!

Rexvid på Facebook i lördags:
”Alla hedersförtryckta är inte hijabbärande men alla hijabbärande är hedersförtryckta

1a februari har utnämnts till ”world hijab day”. I Sverige var det idag en del miljöpartister och vänsterpartister samt delar av den antirasistiska och feministiska rörelsen som slöt upp bakom företrädarna för politisk islam i deras prohijabmanifestationer bl.a. i Umeå och Sthlm. Idag fick jag höra om det inte är en feministisk gärning att bära hijab. Mitt svar blev att hijabbärande är en antifeministisk praktik. Att hijabbärande är politisk islams vapen mot vissa värden, bl.a. jämställdhet, som förknippas med väst. Om den är en feministisk gärning så måste det vara ett allvarligt fel på dagens feminism. Om mainstream feminister godtar hijabbärande som en feministisk gärning så vulgariserar och urvattnar de feminism och tömmer den på dess ursprungliga innebörd.

Idag känner jag mig enormt besviken på dem som i feminismens och antirasismens namn stod under politisk islams fana för kvinnoförakt. Idag riktar jag ett stort tack till Moderaterana, Kristdemokraterna och Arbetarpartiet i Umeå som markerade mot det kvinnoförtryck som hijab utgör.

Idag går mina tankar till algeriska, 17-åriga Katia Bengana (flickan i vit tröja och ljusblå jeans) som blev ett av de militanta islamisternas allra första offer när inbördeskriget bröt ut i Algeriet i mitten av 90-talet. Hon stoppades på gatan av beväpnade islamister. Hon var barhuvad. Hon fick en enda fråga : ”är du bered att bära hijab”. Hon skakade på huvudet. Hon sköts i skallen och dog omedelbart.

Idag går mina tankar till psykologen Homa Darabi (den svartvita bilden) som pga. hijabtvånget i Iran brände ihjäl sig. Idag går tankarna till till 9-åringen i Uppsala som vägrade bära slöja i skolan trots att hon blev slagen och brännmärkt av sin mor och som varje dag gick hem med en klump i magen pga. rädsla för mer stryk då modern hade hotat med det om hon skulle få höra att dottern hade tagit av sig slöjan i skolan. Idag går tankarna till alla de tvångsomhändertagna flickorna som berättat för myndighetspersoner att ”allt började för 1,2… år sedan när jag vägrade börja bära eller fortsätta bära slöja. Då kom förnedringen, slagen, kränkningarna och hotet om bortgifte”.

Idag går mina tankar till Atefe Nasiri och hennes barn. Hon ströps till döds av sin make pga. hijabvägran i juni 2016 i Mariannelund. Han sa att han hade handen på hennes strupe i ca 20 minuter. Stirrade rakt in i ögonen på henne för att framkalla dödsångest under de 20 minuterna innan hon blev helt orörlig. Sedan lade han en plastpåse i/över Atefehs mun och ansikte och sedan knöt en slöja över hennes ansikte. Vidare knöt han ytterligare en slöja runt Atefeh hals samt band ihop hennes ben med ytterligare en slöja. Det senaste sannolikt ett rituellt inslag så hon dagarna före mordet lämnat hemmet utan hans tillstånd. Allt detta skedde i ett rum där deras gemensamma barn var.

Idag går tankarna till alla kvinnor i Iran, Saudiarabien, Nigeria, Somalia, Tjetjenien, Aceh-provinsen i Indonesien, Pakistan, Afghanistan, Gulfstaterna, Syrien, kvinnor under IS-kalifat som trakasserats, utsatts för syraattacker, fängslats, torterats, mördats av sedlighetspoliser eller av egna familjemedlemmar pga. hijabvägran.

Idag går min oändliga beundran till modet hos Vida Movahed (kvinnan som myntade pinnhijab i Tehran), till tunisiska kvinnor och till alla andra flickor och kvinnor runtom i världen som inte låter sig reduceras till sitt kön av politisk islams hijabiseringsagenda.

Tvärtemot det som promotas idag så är hijab ingen kvinnlig rättighet. Den är hennes skyldighet. Ett ambulerande fängelse, en bärbar mur som hon måste bära på kroppen dygnet runt och livet ut. Den är hennes religiösa fotboja. I den mån den kan beskrivas som en rättighet så är den en manlig rättighet. Mannens rätt till respekt genom att få sina närstående kvinnor att osynliggöra sin kropp för att synliggöra sin lydnad under honom och hans manliga gud. Hijab är politisk islams sätt att beröva kvinnan på hennes mänskliga identitet. Avhijabiseringsrörelsen är den progressiva delen av samhällets sätt att reclaima kvinnans mänskliga identitet.”