Anders Ågren

Strandskyddet hindrar utveckling och nybyggnation

Mycket av förutsättningarna för byggande styrs ju som bekant av lagar och regelverk som beslutas på nationell nivå. Några av de problem jag ser är bl.a. alla riksintressen och strandskyddet.

Statens riksintressen måste bli betydligt färre och täcka en betydligt mindre andel av Sveriges yta än i dag. Det har gått inflation i riksintressen sedan staten började peka ut dem på sjuttiotalet. Bara områden som är verkligt unika i ett nationellt perspektiv ska få anges som riksintressanta. I Västerbotten har vi 15 riksintressen, ibland överlappar de varandra.

Strandskyddet är en lagstiftning som de flesta svenskar är missnöjda med – det behöver omarbetas radikalt. Strandskyddet stoppar kommuner från att skapa attraktiva boendemiljöer på landsbygden. Reglerna måste lättas upp. Landsbygdsutveckling i strandnära läge (LIS) fungerar inte och reglerna behöver ändras omgående. Kommuner måste själva få avgöra hur stora eller hur många LIS-områden man vill peka ut.

Det svenska strandskyddet är en långtgående inskränkning av äganderätten och en reglering som begränsar markägares frihet att råda över sin egen fastighet, samtidigt som det är ett betydande hinder i kommuner runt om i landet som vill bygga bostäder i attraktiva områden.

Dagens generella och mycket omfattande strandskydd är inte hållbart om vi ska kunna värna landsbygdens attraktivitet och öka bostadsbyggandet. Regelverket är ohållbart givet den naturbild som återfinns i Sverige med omkring 39 000 mil kust och stränder. Vi ser även idag hur allt för många länsstyrelser ofta tillämpar det utökade strandskyddet på 300 meter, istället för det generella på 100 meter.

Äganderätten måste stärkas och möjligheten att få tillgång till byggbar mark måste förbättras. Strandskyddets nuvarande omfattning hindrar utveckling och nybyggnation på ett sätt som inte är acceptabelt i ett modernt samhälle som värnar tillväxt och en levande landsbygd.