En utmanare mot lokaltidningarna? :)

I ett blogginlägg i lördags skrev Mikael Hansson (Infotech Umeå och ledamot av regeringens IT-expertgrupp kopplad till Digitaliseringskommissionen) om utmaningarna för Västerbottens lokaltidningar i en tid då det finns så många nya "nyhetskanaler".

Sjunkande upplagor, och ett alltmer diversifierat nyhetsutbud på en rad olika digitala arenor gör det onekligen tuffare. För fler och fler är det inte längre något anmärkningsvärt eller konstigt att inte ha en tidningsprenumeration. Man får nyheterna på annat sätt.

Hedersamt och riktigt kul att Hansson tar såväl mig som Skelellefteå AIK som exempel på hur lokaltidningarna inte klarar av att hinna med i nyhetsuppdateringarna. För egen del så lägger jag upp nyheterna om politiska beslut exempelvis på twitter, och Skellefteå AIK lägger upp på deras hemsida, medan lokaltidningarna publicerar motsvarande nyhet dagen därpå. De är alltså omkörda på förhand.

Ja, så är det. Genom ny teknik har sättet att sprida nyheter revolutionerats något oerhört. Vilket också ger oss inom politiken nya möjligheter att snabbt nå ut i nyhetsflödet utan att vara "utelämnade" till välviljan från nyhetschefer och journalister.

Men jag tycker att såväl VK som Folkbladet gör sitt bästa för att hänga med i svängarna och möta nya utmaningar.

För egen del förblir jag en trogen prenumerant. Av såväl VK som Folkbladet.

Lyssna på personalen, de äldre och deras anhöriga

Igår skrev jag om den anmärkningsvärda bristen på ansvarstagande från ordföranden i socialnämnden i Umeå.

Vid kommunfullmäktigesammanträdet i januari diskuterade vi situationen inom äldreomsorgen i Umeå, och det faktum att gamla dör ensamma utan någon vid sin sida, samt att personalen vid de kommunala äldreboendena inte vågar anmäla missförhållandena av rädsla för repressalier.

Det var bra att Socialdemokraterna delade min och moderaternas syn på det oacceptabla i det som VK avslöjade innan jul. Det är inte värdigt för våra äldre, att de ska behöva sluta sina liv på det här sättet, utan någon vid sin sida. Tvärtemot antagna kvalitetsdeklarationer. Personalens berättelser vittnade om en orimlig arbetssituation  vid de kommunala äldreboendena i Umeå. Tidspress och resursbrist tvingade dem att bryta mot kommunens egna regler, och de tvingades dessutom ljuga för de anhöriga av rädsla för repressalier för sina chefer.

De kommunanställda inom äldreomsorgen förtjänar en betydligt bättre arbetssituation, än vad de har på sina håll idag. När vi får höra såna här berättelser, så känns det inte så konstigt att Umeå kommun nästan har den högsta sjukfrånvaron bland Sveriges 290 kommuner.

Men vad gör man då åt det? Eva Andersson och socialdemokraterna hänvisar bara till alla enkäter och register som dödsfall och händelser noteras i. Problemet är ju att VK:s artikelserie visar att vårdpersonalen tvingas ljuga och inte berätta som det är. Det kommer inga anmälningar om missförhållanden vid våra äldreboenden, man döljer verkliga situationen av rädsla för sina överordnade. Det är bara när de anställda talar med media, mot löfte att de får vara anonyma, som de tydligen vågar berätta hur det är.

Vad var det då som fick Eva Andersson att utbrista att mitt förslag är ett "hån mot alla anställda"?

Jo, i höstas ville vi från Alliansen i Umeå inrätta en oberoende trygghets- och kvalitetsinspektion för äldreomsorgen i Umeå, som skulle kontrollera såväl de privata som de offentligt drivna alternativen inom äldreomsorgen. Vi ville ha en central enhet som skulle ta ett helhetsgrepp om inspektioner, tillsyn och uppföljning av kvaliteten inom äldreomsorgen i Umeå kommun. Det kommunen har saknat är en central enhet som systematiskt arbetar med att inspektera, granska och följa upp kvaliteten och utvecklingen inom kommunens äldreomsorg.

Men det vill inte socialdemokraterna veta av. Bättre bara att förneka och bortse från de signaler som kommer från personalen, från äldre och deras anhöriga.

Oansvarigt.

Eva Andersson (S) tar inte sitt ansvar

De senaste månaderna har jag och moderaterna i Umeå – efter VK:s avslöjanden om situationen vid några äldreboenden – på olika sätt lyft situationen inom äldreomsorgen i olika forum: på kommunfullmäktige, bloggen, sociala medier och insändarsidorna. Vi har uppmärksamt lyssnat på synpunkter från både personal vid olika äldreboenden, och uppgifter från äldre och deras anhöriga.

Döm om min förvåning när nu Eva Andersson, S-ordförande i socialnämnden, i VK den 22/2 och även i Umeå tidning, går till angrepp på mig och menar att förslag som moderaterna och övriga Allianspartier fört fram om en trygghets- och kvalitetsinspektion är "ett hån mot de anställda".

Hån?

Vem är det egentligen som hånar personalen i Umeå? Vem är det som inte tror på deras uppgifter om arbetsmiljön vid äldreboendena? Vem är det som är politiskt ansvarig för att gamla dör ensamma vid våra äldreboenden? Vem är det som är politiskt ansvarig för att kommunens egen personal inte vågar anmäla missförhållanden av rädsla för överordnade? Vem är det som är politiskt ansvarig för en arbetsmiljö, där personalen gör sitt bästa men ändå inte hinner med?

Svar: Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i Umeå.

Och VEM är ordförande i socialnämnden i Umeå?

Svar: Eva Andersson (S)

Så innan hon börjar komma med anklagelser om att andras politik är ett HÅN mot de anställda, kanske hon för någon enda liten sekund skulle skärskåda sin egen politik.

Lästips: QLTR :)

Veckans lästips 🙂 Kolla gärna in senaste numret av gratistidningen QLTR, som kom i slutet av förra veckan.

Utöver en massa annat "matnyttigt" så kan ni också läsa intervjuer med såväl mig som min S-motståndare Lennart Holmlund, kring Umeå som Kulturhuvudstad 2014.

Sedan kan jag också passa på att tipsa om den programbok som nyligen släpptes, där huvuddragen för programmet 2014 finns publicerat. Det är inte det färdiga programmet för kulturhuvudstadsåret, men lite axplock av vad som komma skall.

Klicka HÄR så kommer du rätt.

Nu är beslutet taget om Örnsköldsviks medlemskap

I fredags hade vi regionråd med Umeåregionen i Vännäs. Ett av ärendena var Örnsköldsviks ansökan om att få bli medlem i Umeåregionen.

Alla sex kommuner sa JA, så nu utökas Umeåregionen med en medlem.

Att det skulle bli så har varit känt än längre tid men det känns ändå bra när det formella beslutet också är taget. Örnsköldsvik kommer dra nytta av samarbetet inom Umeåregionen, och Umeåregionen kommer att dra nytta av att Övik – med sina 55.000 invånare – nu blir en del av samarbetet. Vi blir en starkare aktör även på den nationella arenan. Samarbetet mellan kommunerna inom Umeåregionen är ett  konkret samarbete, för att bl.a. förbättra servicen till kommuninvånarna (oavsett vilken sida av kommungränsen du råkar bo i). Du kan läsa mer om det HÄR.

 

Rätt av Ola Nordebo

I dagens VK skriver Ola Nordbo på ledarsidan, en mycket insiktsfull och tänkvärd lördagskrönika om politikens former och uttryck, och vad som spelar roll och inte.

Han konstaterar att politiken alltmer formas av kortsiktiga utspel som syftar till att ge uppmärksamhet, under devisen flest motioner och utspel vinner, typ. Klädsamt är att Nordebo också betonar massmedias roll i att delar av politiken har tagit det spåret.

År efter år brukar vi ju annars ha vant oss vid att se politikers aktivitet i riksdag och kommunfullmäktige redovisat i "topplistor", både vad gäller antalet inlämnade motioner och hur många gånger man varit uppe i talarstolen.

Den som skrivit flest motioner har därmed ansetts "duktigast" och mest "aktiv", likväl som den som varit uppe mest i talarstolen och pratat längst hamnar i topp på motsvarande topplista. På samma vis har de som lämnat in färre motioner och inte varit uppe i talarstolen i varje fråga med automatik framställts som sämre och mindre engagerade.

Problemet med den massmediala logiken är bara en sak: det säger ingenting om vad politikern har uträttat. Det säger egentligen ingenting om vilket inflytande eller vilken betydelse politikern har i den praktiska politiken (annat än att sammanställningen ibland konstaterar det självklara – gruppledarna för resp parti brukar vara uppe mest i debatten). Men den tvingar däremot mer eller mindre politiker, av olika partifärger, till ett beteende som premierar kvantitet före kvalitet. För vem vill vara dem som har skrivit minst motioner? Vem vill vara den som inte varit uppe tillräckligt i talarstolen? Och som en konsekvens fått löpa gatlopp i media för detta. Trots att det i sig inte säger särskilt mycket om de faktiska insatserna.

Glädjande att Ola Nordebo faktiskt tar upp den här frågan.

Sen vill vi naturligtvis se engagerade politiker som både är aktiva i såväl de folkvalda församlingarna som i den allmäna debatten. Men det kan parallellt ske på många andra sätt än vad som kan kvantifieras i antalet skrivna motioner.

Rätt av Ola Nordebo

I dagens VK skriver Ola Nordbo på ledarsidan, en mycket insiktsfull och tänkvärd lördagskrönika om politikens former och uttryck, och vad som spelar roll och inte.

Han konstaterar att politiken alltmer formas av kortsiktiga utspel som syftar till att ge uppmärksamhet, under devisen flest motioner och utspel vinner, typ. Klädsamt är att Nordebo också betonar massmedias roll i att delar av politiken har tagit det spåret.

År efter år brukar vi ju annars ha vant oss vid att se politikers aktivitet i riksdag och kommunfullmäktige redovisat i "topplistor", både vad gäller antalet inlämnade motioner och hur många gånger man varit uppe i talarstolen.

Den som skrivit flest motioner har därmed ansetts "duktigast" och mest "aktiv", likväl som den som varit uppe mest i talarstolen och pratat längst hamnar i topp på motsvarande topplista. På samma vis har de som lämnat in färre motioner och inte varit uppe i talarstolen i varje fråga med automatik framställts som sämre och mindre engagerade.

Problemet med den massmediala logiken är bara en sak: det säger ingenting om vad politikern har uträttat. Det säger egentligen ingenting om vilket inflytande eller vilken betydelse politikern har i den praktiska politiken (annat än att sammanställningen ibland konstaterar det självklara – gruppledarna för resp parti brukar vara uppe mest i debatten). Men den tvingar däremot mer eller mindre politiker, av olika partifärger, till ett beteende som premierar kvantitet före kvalitet. För vem vill vara dem som har skrivit minst motioner? Vem vill vara den som inte varit uppe tillräckligt i talarstolen? Och som en konsekvens fått löpa gatlopp i media för detta. Trots att det i sig inte säger särskilt mycket om de faktiska insatserna.

Glädjande att Ola Nordebo faktiskt tar upp den här frågan.

Sen vill vi naturligtvis se engagerade politiker som både är aktiva i såväl de folkvalda församlingarna som i den allmäna debatten. Men det kan parallellt ske på många andra sätt än vad som kan kvantifieras i antalet skrivna motioner.

Översyn av M-nomineringsregler, etisk policy m.m.

Igår var jag nere i Stockholm på Moderaternas Hus i Gamla Stan. Det var sammanträde med den moderata kommitté som jag varit ordförande för sedan i höstas.

Moderaternas partistyrelse tillsatte nämligen i september en kommitté som skulle se över partiets rekryterings- och nomineringsregler, partiets etiska policy samt personvalspolicy m.m – detta med sikte på nomineringsprocessen inför valet 2018. Slutrapport skulle ske till partistyrelsen under mars månad 2013.

På bilden ovan ser ni flertalet av kommittéledamöterna: Bertil Persson (Moderata Seniorer), Håkan Wallensten (Stockholm), Lars Johansson (Skåne), Carin Erlandsson (Blekinge), Inger René (Moderatkvinnorna), Ola Karlsson (Örebro), Gustaf Hoffstedt (Gotland) och jag från Västerbotten. Saknas på bild gör Gustav Schyllert (MUF) och Karla Ramsbäck (Riksorganisationen). Vi har under några månader genomlyst nuvarande regelverk och policies, haft ute nuvarande regler på remiss till alla moderata länsförbund och sidoorganisationer, samt diskuterat och bollat förändringar i olika delar. Även detta har varit ute på remiss.

Inom kort kommer vi att leverera en slutrapport till partistyrelsen, med våra förslag. Enligt partiets regelverk ska partistämman ett år innan allmänna val fastställa regelverket inför nästkommande val. Därav den översyn som kommittén har genomfört.

Översyn av M-nomineringsregler, etisk policy m.m.

Igår var jag nere i Stockholm på Moderaternas Hus i Gamla Stan. Det var sammanträde med den moderata kommitté som jag varit ordförande för sedan i höstas.

Moderaternas partistyrelse tillsatte nämligen i september en kommitté som skulle se över partiets rekryterings- och nomineringsregler, partiets etiska policy samt personvalspolicy m.m – detta med sikte på nomineringsprocessen inför valet 2018. Slutrapport skulle ske till partistyrelsen under mars månad 2013.

På bilden ovan ser ni flertalet av kommittéledamöterna: Bertil Persson (Moderata Seniorer), Håkan Wallensten (Stockholm), Lars Johansson (Skåne), Carin Erlandsson (Blekinge), Inger René (Moderatkvinnorna), Ola Karlsson (Örebro), Gustaf Hoffstedt (Gotland) och jag från Västerbotten. Saknas på bild gör Gustav Schyllert (MUF) och Karla Ramsbäck (Riksorganisationen). Vi har under några månader genomlyst nuvarande regelverk och policies, haft ute nuvarande regler på remiss till alla moderata länsförbund och sidoorganisationer, samt diskuterat och bollat förändringar i olika delar. Även detta har varit ute på remiss.

Inom kort kommer vi att leverera en slutrapport till partistyrelsen, med våra förslag. Enligt partiets regelverk ska partistämman ett år innan allmänna val fastställa regelverket inför nästkommande val. Därav den översyn som kommittén har genomfört.

Umeå växer hyfsat, men inte tillräckligt!

Under onsdagen kom definitiva siffror från SCB för befolkningsutvecklingen för år 2012. Enligt dessa ökade Umeå med 829 invånare förra året, så Umeå hade därmed 117 294 invånare den sista december 2012. I antal personer var det den största ökningen för en kommun i Norrland.

Hyfsat, men inte ok. Med "Norrlandsmått" är det bra siffror. Men med tanke på de tillväxtambitioner vi gemensamt har i Umeå så är det ju inte godkänt. Tyvärr tvingas vi konstatera att det ligger under den ambitionsnivå som Umeå kommun har. Målet låg på en ökning med 1000 invånare för 2012, och för att kunna nå visionen om 200.000 invånare skulle tillväxten behöva ligga omkring 2000 invånare per år. Vi har alltså ett ganska stort avstånd till den önskvärda tillväxttakten.

Det är två huvudkomponenter – nu liksom tidigare – som vi måste lägga extra fokus på, för att förbättra tillväxttakten under kommande år: nya jobb och nya bostäder.

Västerbotten fortsätter alltså att öka som helhet – tack vare Umeå – men glädjande att även Vännäs, Skellefteå och Lycksele visar en befolkningsökning.