Anders Ågren

Avhoppen bland unga kvinnliga politiker ökar

Avhoppen bland unga förtroendevalda politiker blir allt fler, och störst är avhoppen bland kvinnor under 30 år. Medelåldern i Sveriges kommunfullmäktigeförsamlingar var enligt uppgift efter senaste valet över 50 år, och med de avhopp som vi nu ser så ökar medelåldern ytterligare.

Jag tycker att det här bara visar att politikens arbetsformer måste ändras. Särskilt tydligt blir det när vi betraktar avhoppen bland kvinnor, det är ju inte heller bara de yngsta kvinnorna som hoppar av utan även de som nått mycket långt. I våras var det Stockholms finansborgarråd Kristina Axén Olin som hoppade av.

Det är hög tid att se över politikens arbetsformer och de krav som ställs på såväl toppolitiker som fritidspolitiker. Inte minst måste vi se hur arbetsformerna slår mot kvinnorna, som faktiskt hoppar av i större utsträckning. Det ställs oerhört höga krav på kvinnor inom politiken och de har många roller att fylla som både framgångsrika karriärkvinnor och föräldrar. De förväntas kunna balansera och kombinera föräldraskapet med karriären, de ska vara omhändertagande och ansvariga för familjen och samtidigt prestera på topp politiskt. Samtidigt ska man som offentlig person tåla att konstant granskas kritiskt av medier och leva upp till motstridiga krav från alla håll och kanter.

Normala arbetstider förekommer sällan och som politiker är man i tjänst alla dagar om året och förväntas prestera maximalt. Ständigt! Och man premieras ofta utifrån delaktighet: ju fler möten man kan delta i på helger och kvällar, desto mer engagerad och duktig blir man sedd som. Så kan vi inte längre ha det. Vi måste komma bort från den oskrivna regeln ‘flest möten vinner’ – det vill säga kommer högst på valsedeln och får de tyngsta uppdragen. Dubbelarbete är således bara förnamnet på många kvinnliga politikers vardag.

Det är därför dags att vi förändrar politikens arbetsformer. Det handlar både om våra interna strukturer och arbetsformer, men också om hur politiken förutsätts fungera i stort. Jag tror att vi nu måste skapa en stabil grund för viktiga attitydförändringar under kommande år. Vi måste kunna ge möjligheter för att alla ska kunna vara delaktiga och aktiva i politiken efter vars och ens förutsättningar. Att ta på sig ett förtroendeuppdrag ska inte behöva vara liktydigt med att ‘offra’ varje kväll i veckan, och varje helg, för partiets räkning.

Vi har alla ett ansvar. Själv har jag försökt dra mitt strå till stacken genom att på senare år i det närmaste halvera mötestiden på kvällarna i de olika fora där jag själv sitter ordförande. Och gissa vad? Det har gått alldeles utmärkt och ingen klagar över att få komma hem till familjen i hyfsat vettig tid. Det blir inte bättre politik för att människor tvingas offra kväll efter kväll på sena sammanträden.

Mitt motto, som jag fick lära mig för många många år sedan, är:
När du kallar till ett möte – kom ihåg att du stjäl andra människors tid.

Slutsats: Inga möten i onödan. Tiden kan användas till bättre saker.