Anders Ågren

Lågt, galleria & Frankie Goes To Hollywood

Kommentarerna kring Kristina Axén Olins avgång är många, men förståelsen är ändå stor. Flera tidningar tar idag upp politikens tuffa villkor och ibland omänskliga krav. Hur förena politik på topppnivå och familjeliv, är ju ingen ny fråga direkt. Axén Olin har ju dessutom inte gjort någon hemlighet av de personliga problem hon brottats med. Däremot tycker jag det är plumt och lågt när jag läser Lennart Holmlunds kommentar. Han spekulerar i att ‘det är jobbigt för kvinnor i moderaterna att ha ledande poster eller kanske t.o.m. att man ser att den moderata politiken hotar välfärden.’ Skärp dig, Lennart. Har aldrig någon socialdemokrat i ledande position hoppat av för att hon eller han prioriterat sin familj och sin egen hälsa före partiet och politiken? Jag tycker man ska visa respekt för människors val, oavsett vad det nu beror på. Att ge politiska tjuvnyp på sånt borde vara för lågt även för Holmlund.

Planerna på galleria under Rådhustorget är ju inte direkt nya, men för all del spännande och intressanta. Fler butikslägen i A-lägen behövs verkligen. Handeln skriker efter fler ytor – många företag står på kö för att få etablera sig i centrala Umeå, men det hittar inga bra lägen. En stor galleria under jord skulle lösa det problemet. Bra att UPAB väckt tanken – ännu bättre att de också har flera företag som uppger sig vara intresserade av att gå vidare med idén. Hoppas att tanken nu inte bara stoppas av den kör av nej-sägare som genast brukar ställa sig upp och protestera mot alla nya förslag.

Avslutningsvis något helt annat. Råkade fastna framför ett tv-program igårkväll som uppmärksammade musikgrupper som bara haft en enda ‘hit’. Listan med grupper kallades ‘100 Onehit wonders’. Döm om min förvåning när man plötsligt räknar brittiska 80-talsgruppen Frankie Goes To Hollywood som en sådan. Dom var ju hur bra som helst, och visst hade de fler hitar än låten ‘Relax’, även om den så klart var bäst. Men alla andra låtar då? ‘War’, ‘Two tribes’, ‘Welcome to the Pleasure dome’ och ‘The power of love’. Jag skulle vilja syna hur de definierar hit-låtar i så fall. Att mina gamla idoler från 80-talet numera räknas in i kategorin Onehit wonder känns inte tilltalande.